Elisabeth

Och där flög tiden iväg igen. Det är februari 2022 och jag har nyss fyllt 29, vilket känns helt galet. Vad har jag gjort detta årtionde av mitt liv?? En hel del om jag tänker efter, faktiskt. Mer än halva utbildningen till miljöstrateg är redan gjord och jag stormtrivs, även om såklart inte alla kurser känns relevanta. Jag älskar livet som student (dock inte i skrivandets stund måste erkännas, då vi har oerhört mycket att göra och jag just nu har en plugghelg att se fram emot..) och jag har fått vänner i klassen som jag verkligen har klickat med. Jag märkte dock ganska snabbt att det inte fungerade för mig att jobba 40 % vid sidan av plugget och gick därför ner till 20 %, som är en mer lagom nivå. Även om till och med två halvdagar i veckan ibland kan kännas stressande.

 

I mitt förrförra inlägg som skrevs för snart 2 år sedan såg jag att jag nämnde Corona. Jag hade väl inte för mitt liv kunnat föreställa mig att det skulle bli så oerhört omfattande och påverka världen så mycket som det har gjort. Nu har jag, tack och lov och peppar peppar, klarat mig undan från personliga tragedier av detta vidriga virus, men det ledde till att jag julen 2021 firade utan min familj för första gången i mitt liv, då min brorsa testade positivt 2 dagar innan julafton. Oron som följde var hemsk, då han var hos mina föräldrar när han blev sjuk, men tack och lov gick det bra. Och det kommer ju fler jular. En annan sak som Corona har gjort att att splittra samhället, tror jag. För egen del är jag helt chockerad över hur vissa (många) människor är funtade och det är nästan så jag vid vissa tillfällen har tappat tron på mänskligheten.

 

Till något roligare! Jag är fortfarande lika lycklig i mitt förhållande nu som jag var för 2 år sedan och även om vi delar en etta på 42 kvm tröttnar vi inte på varandra, utan trivs så bra ihop. Nu har vi verkligen lärt känna varandra på djupet och jag vill inte spendera mitt liv med någon annan än honom <3 Kärlek är bra fint.

 

VI får se när jag skriver nästa gång. Kanske har jag då tagit examen, vem vet? Livet är allt bra spännande.

 

/ E

Ja, nu har det där halvåret gått, för att återkoppla till förra inlägget. Nåja, i alla fall fem månader. Herregud vad tiden går. Men så sitter jag också här och har jobbat min sista dag på mina 100 %-iga tjänst som dietist (förhoppningsvis för alltid). På måndag sätter jag mig nämligen i skolbänken igen! Det har känts så konstigt att registrera sig på kurser, leta litteratur och söka studiemedel igen, men jag är så glad att jag tog mina känslor kring jobbet på allvar där i våras och faktiskt sökte en annan utbildning som jag funderade på. Nu har jag visserligen inte börjat än, men det känns hittills som rätt beslut. Så vad ska jag läsa då? Jo, jag bestämde mig efter mycket om och men för Miljöstrateg här på högskolan i Gävle. Det kändes inte som ett alternativ att flytta och jag tror att denna utbildning är vad jag söker efter. Den handlar om miljö och klimat, men består inte bara av utbildning kring tekniken som behövs för att tackla utmaningarna, utan innefattar också det faktum att samhället faktiskt består av människor som måste ändra sitt levnadssätt. Jag tror och hoppas innerligt att det här blir bra! Och för att finansiera dessa 3 kommande år planerar jag att jobba kvar som dietist på 40 %, så jag kommer inte ifrån det riktigt än.

 

Ja, vad mer? Sommarsemestern var bra även om vädret sög (det var kanonväder innan och efter min semester) och jag försökte träffa alla så gott det gick under omständigheterna. Och kärleken blomstrar (haha) och jag är fortfarande så lycklig i det <3

 

Det var nog allt för nu!

 

Ha det fint! / E

Ojojoj. Livet alltså. Så oförutsägbart. Sedan senaste två inläggen har det hänt mycket. För det första är reseplanerna avblåsta av olika anledningar; branden i Australien fick i alla fall mig att tveka, både för att vi ju inte vet hur det kommer se ut där vid samma tid nästa år och för att klimatförändringarna blev ännu mer uppenbara. Det kändes helt enkelt inte bra. Sedan kom Corona, med allt vad det innebär. Framtiden är oviss gällande mycket och att boka en resa vore rent idiotiskt, även om den skulle ligga långt fram i tiden. Något mer som gjorde att vi bestämde oss för att inte resa, var att det är osäkert med jobb för en av mina kompisar och efter sommaren är det faktiskt inte helt klart vad jag gör heller. Hehe. Detta är dock självvalt. Innan jul kände jag att jag började ledsna på mitt jobb. Jag trodde att det bara var att jag behövde ledighet, men de lediga dagarna över jul och nyår hjälpte inte och jag känner att jag behöver göra något annat. Jag brinner inte för det jag gör. Därför funderar jag faktiskt på att plugga till hösten! Något inom miljö och hållbarhet. Jag vet att jag är en extremt velig och rastlös person, men ja, jag får helt enkelt anpassa mitt liv efter det för jag kommer inte att förändras har jag insett. Men ja, inget är säkert, jag har inte sökt än och det är bara mars. Vänta ett halvår så får vi se hur det ser ut då haha.

 

Men sen. Till det viktigaste. Jag har hittat hem. Vad gäller relationer alltså. Apropå det som jag skrev om näst senast. Det låter ju givetvis helt galet eftersom det bara var ca 4 månader sedan jag skrev att jag återigen satt och mådde dåligt. Men situationen är helt förändrad och jag är så lycklig. Allt känns så rätt denna gång, även om det finns vissa omständigheter som är knepiga (som dock inte påverkar förhållandet, inte just nu i alla fall). Saknaden från för två år sedan har äntligen försvunnit i och med detta och jag har insett att känslorna som finns nu fanns stora delar av förra året också, fastän jag inte fattade det/ville erkänna det för mig själv. Men eftersom mitt kärleksliv inte direkt varit spikrakt vågar jag inte riktigt tro på detta än, att det verkligen kommer att gå bra på lång sikt (positiv tjej), men det vet man ju i och för sig aldrig. Så just nu ska jag bara njuta!

 

Tror att det var allt för denna gång! Kanske tillräckligt hehe.

 

Nu haglar inläggen tätt! Åtminstone 2 st hehe.

Men jag kom ju på att jag var så inne i mitt självömkande större delen av förra inlägget att jag glömde berätta om mina eventuella framtida resplaner!! Japp, sådana har faktiskt börjat formas igen, närmare bestämt redan i somras. Då var de otroligt vaga, nu aningen starkare även om de fortfarande är högst preliminära. Som rubriken antyder är det denna gång andra sidan världen som är aktuell, nämligen Australien och Nya Zeeland! Oceanien är den enda världsdel som jag ännu inte har besökt och då jag har en lika resintresserad kompis (som jag redan besökt 3 världsdelar med) som har samma världsdel kvar och vill besöka den innan 30 års ålder är det på tiden att börja planera! Den vaga plan som finns nu ser ut som så att i början av januari 2021 ger vi (plus förhoppningsvis en till kompis) oss av på en 2 månader lång resa; 4 veckor i Australien, 2 veckor på Nya Zeeland och 2 veckor någonstans i Asien på vägen hem, eventuellt Vietnam och Singapore. Hur underbart?? Det som inte riktigt är lika underbart är att det såklart kostar en del och jag badar ju inte direkt i pengar efter resan förra året plus lägenhetsköp detta år. Hehe. Men jag spar så gott jag kan och det är ju fortfarande lite drygt ett år kvar, så det ska nog gå! En annan baksida, om man nu ska vara sådan, är klimataspekten. Jag får så dåligt samvete bara jag tänker på det. Att flyga till andra sidan jorden. Det går liksom inte att försvara, fastän jag gör så mycket jag bara kan här hemma i Sverige gällande mat, konsumtion, återvinning, bilåkande o.s.v. Det är ju inte direkt min första långresa. Detta har fått mig att tveka, men samtidigt har min dröm sedan många år tillbaka varit att besöka alla världsdelar. Det är så svårt, ett otroligt dilemma för mig. Jag tänker att jag kanske kan göra detta och sen får det vara slut på flygresor. I Europa kan man resa med tåg. Dock har jag ju sedan jag lämnade Sydamerika längtat tillbaka till den delen av världen och Mexico är ju ett dörmresemål... Åh, jag blir galen. Det kommer även vara otroligt svårt att sluta flyga kortare helt, då ingen av mina kompisar är intresserade av att tåga ner i Europa. Men det får bli ett senare problem.

Nu blev det här rätt negativt ändå känner jag, haha. Aja, inget är bestämt och bokat än, men om det blir av kommer det att bli grymt! Jag kommer i så fall att fira min 28-årsdag på Nya Zeeland, det tackar man ju inte nej till.

 

Just i skrivande stund lyssnar jag på julmusik, snön virvlar utanför fönstret och mina första veganska lussebullar är på jäsning. Inte så tokigt!

 

Det längsta uppehållet hittills på denna blogg är över. Hehe. Jag vet faktiskt inte riktigt varför jag knappt skrivit på hela året, har tänkt tanken ibland, men har helt enkelt inte haft lust. Jaha, vad har hänt då?

Jag bor kvar i Gävle och har samma jobb, så långt ser mitt liv likadant ut, vilket kanske är tur, annars hade det skett förändringar lite för snabbt till och med för min smak. Jag tittade tillbaka på lite gamla inlägg och tänkte återkoppla till något som jag funderade lite på då; hur jag skulle kunna hålla i spanskan jag blivit så duktig på. De löste sig alldeles självt genom att jag har träffat ett par på gymmet som kommer från Peru och pratar spanska (och svenska), varav en jag tränar med flera ggr/v och på så sätt får väldigt mycket träning. Det känns som att det var meningen på något sätt och jag är så tacksam för detta. Inte bara för att de pratar spanska hehe, utan för att jag har lärt känna folk här som jag trivs med. Genom dessa har jag lärt känna massa fler och jag är nästan aldrig själv på gymmet. Är jag det träffar jag alltid på någon att prata med. Har fått kontakt med så många att det nästan blir ineffektiv träning hahah. Men jag trivs, annars hade tillvaron här endast handlat om jobb och (ensam) träning.

Till något mindre roligt så funderar jag på vad som är fel på mig. Gällande relationer. Detta år har jag lyckats både påbörja en ny och avsluta densamma, det sistnämnda bara för några veckor sedan. Vilket har lett till att jag ÅTERIGEN sitter med dåligt samvete och lite ångestliknande känslor. Det är absolut inte som för snart 2 år sedan (helt sjukt att det redan gått så lång tid), då mådde jag verkligen riktigt, riktigt dåligt. Men detta är ändå grymt jobbigt och jag kan inte förstå varför jag inte bara kan hitta någon där båda blir kära och förhållandet fungerar. Som alla andra verkar lyckas med. Förra gången fanns känslorna, men då var det andra saker som inte fungerade. Denna gång fungerade allting egentligen helt perfekt, förutom den lilla detalj att mina känslor inte infann sig såsom jag önskade. Och det går inte att tvinga fram känslor, tro mig, jag provade i 10 månader innan jag gav upp.

Så nu sitter jag här igen och funderar på meningen med livet typ. Jag är trött på att sakna och må dåligt för någon annans skull. Och det verkligt jobbiga är att saknanden från snart 2 år faktiskt fortfarande inte försvunnit helt och hållet. Det är ju inte som då, närmast panikartat, men den finns där och stör.

Jag har börjat tro (förstå?) att livet kommer att vara såhär. Det blir liksom inte lättare, det kommer alltid att vara något. Nu har jag ju det inte på något sätt dåligt om man jämför med många andra i världen, men ibland måste man få se till sig själv. Annars skulle jag aldrig vara tillåten att må dåligt, då jag har ett jobb som jag tycker om, lägenhet som jag trivs i, kärleksfulla vänner och familj och hälsan i behåll. Allt detta försöker jag vara tacksam för ändå mitt i allt klagande, men som min kloka moster sa är vi människor flockdjur och det är klart att vi vill ha någon att dela livet med. Men det verkar inte som att det var min tur att hitta det just nu. Sånt är livet. Usch, hatar det uttrycket på ett sätt haha.

 

Jahapp, roman igen. Så kan det gå. För att avsluta med någonting mer positivt är vi inne i en av mina favoritmånader; december! De betyder att massa mys ligger framför en och att julen är i antågande. Wiie!

 

Hallå!

 

Som vanlig är jag dålig på att uppdatera och som vanlig har det hänt massor sedan jag skrev senast. Just nu sitter jag i min alldeles egna lägenhet i Gävle! Japp, det blev så att jag köpte en här! Vägde för- och nackdelar med alla alternativ som jag hade och kom fram till att detta var bäst för mig just nu. Jag trivs på jobbet och vill därför inte söka annat dietistjobb och just nu vill jag jobba som dietist. Kände mig inte redo att påbörja en helt ny utbildning. Så detta känns bra just nu, vilket är det viktigaste! Nytändningen vad gäller jobbet har tack och lov hållit i sig och jag har tack vare det tagit på mig en del nya saker (som att prata i radio!!!), vilket gör det ytterligare roligare. Mer varierande arbetsuppgifter, jag utvecklas och kan förhoppningsvis höja lönen något med hjälp av det hehe.

För att inte tala om att slippa pendla. Det är som en helt annan värld. Jag får sova en timme längre, äta frukost hemma, cykla till jobbet på 5 minuter och är hemma innan klockan sju efter att ha tränat. Det är helt fantastiskt. Sdan finns det ju nackdelar med allt; jag saknar vänner och familj i Bollnäs. Men man kan inte få allt och jag är just nu väldigt nöjd med mitt val och trivs väldigt bra i lägenheten. Det ska också bli roligt att lära känna Gävle mer!

Men jag nöjer mig ju sällan med den vanliga vardagen utan att göra något extra. Därför har jag bestämt mig för att prova en sak som jag lite då och då funderat på att prova; att deffa. Jag har läst på väldigt mycket och sedan tre veckor tillbaka ändrat min kost och träningsupplägg utifrån det som jag har lärt mig. Planerar att hålla på ca 3 månader och jag får se vad som händer, om det går som jag hoppas. Mycket spännande och motiverande är det i alla fall.

Och som den rastlösa människa jag är har jag sökt kurser till hösten på deltid och distans, en spanskakurs och tre som handlar om miljö, klimat och hållbarhet. Rätt säker på att jag vill läsa spanskakursen i alla fall, eftersom jag verkligen vill hålla i det nu. Just nu fokuserar jag på att trivas och vara nöjd med livet här hemma, men jag kan inte förneka att tankar på att livet borde kunna vara mer spännande finns kvar. Med andra ord fler utlandsresor/plugga utomlands o.s.v. Men i vilket fall som helst måste jag spara pengar och försöker därför göra livet här hemma så meningsfullt som möjligt. Jag måste ändå säga att det just nu känns helt okej, at least for now hehe...

Som om inte det jag skrivit vore nog har jag gått och skaffat mig en tatuering! Helt plötsligt på resan när en tjej berättade om en tatuering som hon skulle göra, blev det självklart för mig att jag också skulle göra en och vilket tema den skulle ha. Så nu har jag en världskarta på insidan av vänster överarm och är otroligt nöjd.

 

Nej, nog babblat för denna gång!

 

Take Care // E

Jodå, jag lever. Landade som planerat på Arlanda 21 december och möttes av en väldigt glad familj.

Herregud, jag vet knappt var jag ska börja. De två och en halv månaderna jag var borta var nog de bästa i mitt liv hittills. Även fast jag länge velat göra en sådan här resa och var astaggad från att jag bokade fanns där ändå en liiiten oro. Tänk om det inte alls blir som jag föreställt mig? Tänk om jag längtar hem? Tänk om en sådan här resa inte är något för mig som jag tror? Inget av detta hade jag behövt oroa mig för. Det blev hundra gånger bättre än jag föreställt mig, jag längtade inte hem en sekund (förutom när jag låg sjuk några dagar själv i Ecuador) och sådana här resor är definitivt något för mig. Jag har träffat så många underbara och roliga människor, upplevt massor, lärt mig om människor och kulturer, fått bättre självförtroende, blivit mer självständig, utvecklats som person. Känslan av att vara helt själv i Perus huvudstad och inse att man faktiskt klarar sig hur bra som helst, njuter av varje sekund, umgås med lokalbefolkningen.. Obeskrivligt. För att inte tala om att jag ÄNTLIGEN har uppnått ett mål som jag har haft i många år; tala flytande spanska. Okej kanske inte hunda procent flytande, men jag hade inga problem med att umgås med spansktalande folk och jag fick så många komplimanger för min spanska. Jag vågade äntligen prata och struntade i om jag sa fel och jag är så lycklig för det. Det gav otroligt mycket, annars hade jag inte fått kontakt med så många människor som jag fick. Det är en riktigt mäktig känsla att behärska ett annat språk än svenska och engelska. Nu vill jag ju dock hålla i detta och vet inte exakt hur jag ska göra det, men jag klurar på det.

Nu har jag varit hemma i tre veckor och det har varit fullt upp varje sekund. Först jul och nyår där jag var i Bollnäs, Göteborg, Halmstad och Sundsvall, sedan direkt på 100 % jobb inklusive pendling. Verkligenheten kom som en kalldusch kan jag säga och jag är redan helt slut haha. Jag saknar det enkla och spännande livet på resan något fruktansvärt, men försöker tänka bort det och använda min utvecklade personlighet till att ordna livet bra här. Så jag tittar på lägenheter i Gävle och Uppsala, räknar på boendekostnader, går på visningar, budar och grejar. Det har varit fullständigt kaos i huvudet och det är väl inte över på ett tag än. Men jag försöker ändå vara positiv, känner att jag fått en nytändning vad gäller jobbet och är spänd på att se var jag hamnar och hur livet kommer se ut framöver. Dessa känslor är också tack vare resan, som var otroligt viktig för mig. Sedan finns ju givetvis tanken på nästa resa i huvudet. Vart vill jag? Hur länge måste jag jobba för att ha råd att resa igen? Hur ska jag kunna fortsätta resa som jag vill med tanke på mitt miljöintresse och flygskam som nu har blivit ett officiellt ord i Sverige. Mycket funderingar. Samtidigt har jobbiga tankar och saknad kommit tillbaka i och med att jag kom hem och jag vet inte vad det betyder och hur jag ska hantera det. Som sagt, kaos i huvudet vad gäller mycket.

 

Jag kanske borde börja skriva dagbok istället haha.

 

Take Care // E

Tjeena!

 

Jag sitter här alldeles uppe i varv omväxlat med att jag irrar runt i lägenheten och hoppas och ber att jag har packat ner allt viktigt och kommit ihåg att fixa allt som ska fixas, för det har varit en del. Det är ju äntligen dags! Att i eftermiddag bege sig till Arlanda för att i morgon bitti entra resans första flyg. Jag har aldrig varit såhär nervös inför en resa tidigare, vilket inte är så konstigt. Men är samtidigt så TAGGAD! I fredags gick jag på tjänstledighet och sedan dess har jag packat, ordnat med en massa och även lyckats dra på mig en förkylning. Av det lättare slaget verkar det dock som, tack och lov. Inte har jag kunnat sova den här veckan heller, antingen p.g.a. resenerver. Jag som tänkte att jag skulle passa på att ladda upp med mycket sömn inför den långa flygresan och jetlagen som följer med den. Så gick det med det, haha. Jaja, just nu känner jag mig pigg i alla fall! Eller kanske snarare adrenalinfylld hehe.

 

Ja, det finns väl egentligen inte så mycket mer att säga, NU KÖR VI!

 

 

Hallå!

 

Semestern (som var väldigt bra) är över sedan länge och med den försvann även värmen. Med andra ord är jag tillbaka i vanliga rutiner, även när det gäller att frysa dygnet runt. Men! Samtidigt som jag springer i ekorrhjulet med jobb, träning, sömn och hushållssysslor är även planeringen av min förestående resa i full gång. Vilket är en himla tur, tanken på att vara kvar här hela hösten och bara jobba får det att krypa i kroppen på mig av rastlöshet och uttråkning. Man kan ju verkligen undra hur jag under hela mitt resterande liv innan pensionen ska stå ut med det vanliga svenska vardagslivet, hehe (tråkigaste meningen jag vet är när folk säger att det är skönt att komma in i rutiner efter semstern. Jag nickar och håller med (och har till och med använt meningen själv för att låta normal) medans jag i mitt stilla sinne undrar hur de är funtade). Men just nu är det en senare fråga. Även om jag just fått veta att jag inte får mer jobb i Bollnäs, vilket innebär 100 % i Gävle. Med pendling 5 dagar/vecka. Visst, det fungerade under ett halvår förra året, men det var under en begränsad tid och dessutom gjorde jag det av en orsak som fick mig att orka. Nu har jag ingen egentligen orsak längre. Men som sagt, det tar jag nästa år. Jag är otroligt glad att jag har ett jobb att komma tillbaka till i alla fall. Pengarna kommer att behövas efter den här resan så att säga, höhö. Och vad gäller den sitter jag i timmar och bokar hostel, skriver packlista, beställer saker som ingår i packlistan, kollar upp hur de fungerar med pengar och mobil, ringer försäkringsbolag, pausar abonnemang, kollar upp vaccinationer och söker på utflykter... Det är inte bara att göra en sådan här resa har jag märkt. Men oj vad kul planeringen är! Och den håller mig fokuserad och tankarna tillfälligt borta från mindre roliga saker som annars lätt okuperar min hjärna.

Nu är det 4 veckor och knappt 1,5 dygn kvar tills jag sätter mig på första flyget av tre till mitt första stopp, Costa Rica. Helt galet. Blir så glad och nervös när jag tänker på det. Jag kommer väl avlida både en och två gånger innan det är dags och väl på Arlanda kommer jag nog ångra mitt beslut och bara vilja följa med mamma hem igen. Haha. Men när jag väl kommit iväg blir det superbra, det är jag säker på.

 

Tiden går och vi är långt in i juli. Jag fick semester igår och det är den varmaste sommaren i mannaminne i Sverige (iaf i mitt minne). Temperaturen ligger på ca 30 grader varje dag och har gjort så bra länge. Solen strålar. Det kan låta erhört skönt och till viss del är det också det. Men samtidigt dör naturen, djur måste avlivas p.g.a. foderbrist och just nu luktar det kraftig brandrök i min lägenhet då det härjar bränder lite här och var. Ändå måste jag har fönstret öppet, annars kvävs jag. Det är alltså bara att välja; förgiftas eller kvävas.

Men nog om detta. Semestern är som sagt här (vilket är helt underbart, så fruktansvärt jobb-utsliten känns det som haha) och det är inte många dagar som jag har oplanerade. Det blir en rivstart med Brännbollsyran i morgon och jag ska vara med och spela för andra gången i mitt liv, förra gången var 2013. Ska bli himla kul. Efter det bär det i vanlig ordning ner till Halmstad för ett besök hos mormor och sedan väntar en vecka på Gran Canaria med ett gäng. Med tanke på vädret är det ingenting som behövs, men ska bli kul att komma i väg och få miljöombyte.

Ja, sen är semestern i princip slut och då är det 1,5 månads jobb som gäller innan jag åker iväg!! Helt galet, det går så fort. Länderna i Sydamerika är nu bestämda och det blir Peru, Bolivia och Ecuador. 2 veckor kommer ett par kompisar ner och reser med, i Peru och Bolivia. Det känns bra eftersom jag reser själv i övrigt. Kommer bli grymt.

 

Vad gäller mitt liv i övrigt har det väl inte skett så mycket förändringar. Jag kämpar på känslomässigt, vilket är som att åka berg- och dalbana. Jag vet fortfarande inte var jag vill bo eller göra, men har ändå tackat ja till tillsvidareanställning i Gävle, med tjänstledigt de 3 första månaderna när jag reser, för att sedan börja jobba igen i januari. Jag kände att jag inte kunde tacka nej till det och sedan stå arbetslös efer resan eller behöva söka jobb under resan. Jag kör vidare i Gävle ett tag, så får jag se sen.

 

Ja, det var väl allt för nu. Nu ska jag njuta av min semester så mycket jag kan och ta tillvara på tiden.

 

Jag gjorde det. Jag bokade en resa. Till Costa Rica i höst, där jag ska volontärarbeta. Det var inte ens riktigt meningen. Skulle bara ringa och fråga några frågor, men innan jag visste ordet av hade jag bokat resan (hade dock läst på ordentligt om den innan givetvis). Det känns helt overkligt och är just nu ett litet ljus i mörkret. En liten livlina att klamra mig fast vid. Jag ska äntligen göra det jag har velat göra i flera år. Och jag behöver inte ha dålig samvete för det, jag gör detta för mig själv och behöver inte tänka på någon annan. Jag kände att jag var tvungen att göra detta för att överhuvudtaget orka vidare. Tanken på att bara ha jobb framför mig och vara kvar här i Bollnäs gjorde känslan av meningslöshet och hopplöshet övermäktig. Nu ska jag bara ta mig igenom det i ett halvår innan jag får åka. Under denna lilla ljusglimt ligger förstås alla känslor som jag beskrev i förra inlägget kvar, men just nu har jag något annat att tänka på, planera för och se fram emot. Är så glad att jag tar den här chansen. Och det verkar även som att jag kan ha jobbet kvar när jag kommer tillbaka; få en tillsvidaretjänst och ta tjänstledigt första 3 månaderna. Vi får se hur det blir med det. Det är givetvis skönt att ha som trygghet, men just nu vill jag fokusera på resan. Jag åker i början av oktober, har en språkkurs i 2 veckor och volontärarbetar i 4 veckor. Då är vi inne i mitten av november och månaden som är kvar innan jul då jag planerar att komma hem, kommer spenderas i Sydamerika. Vilka länder är än så länge oklart.

Åh, vad jag önskar att jag kunde skriva det här med en gladare ton, men samtidigt hade jag aldrig suttit och skrivit det här om det inte vore för att jag inte är glad i botten. Om det make:ar någon sense.

Under de första 6 veckorna, när jag är i Costa Rica, kommer jag bo hos två olika värdfamiljer. Jag hoppas att det inte framkallar alltför jobbiga känslor med tanke på omständigheterna.

Det är 2018 och en hel del har hänt. Min värld har vänts upp och ner. Eller, för att vara petig, har jag vänt min värld upp och ner. Vi gjorde slut för 2 månader sedan och jag sitter nu ensam i en egen lägenhet i Bollnäs. De här två månderna har varit de värsta i mitt liv. Jag har insett att jag tydligen inte har genomgått något jobbigt innan, för som jag har mått sedan slutet av januari har jag aldrig mått tidigare. Jag har gått runt i en bubbla, varit trevlig och glad på jobbet, men det har bara varit ett skal av mig. Så fort jag inte har behövt hålla uppe fasaden har jag gråtit och även ibland när jag borde ha hållit den uppe. Sådan fruktansvärd smärta, psykisk som fysisk. Förtvivlade tankar, hopplöshet och meningslöshet har varit ledorden i mitt liv. Stundstals ren panik och illamående av ångest. Och jag skriver som att det är över, det är det verkligen inte. Just nu har jag ingen aning om vad jag ska göra med mitt liv, hur jag ska gå vidare och hur jag ska kunna leva utan min andra hälft. Och det som är bland det värsta är att det är jag som har försatt mig i den här situationen. Oss. Det är egentligen inte ett dugg synd om mig, utan om honom. Skuldkänslor. Som äter upp mig. Kan inte ens tänka på det. Som om det går att undvika. Det är det första som dyker upp i huvudet när jag vaknar och det sista jag tänker på innan jag somnar. Skuld, sorg, ånger, tvivel, ångest. I en enda röra. Ibland, extremt sällan, en liiten gnutta tillförsikt. Det går dock oftast snabbt över och dränks av de andra känslorna.

Jag läste gamla blogginlägg häromdagen. Mycket dumt. För lite drygt ett år sedan skrev jag en hälsning till mitt framtida jag att jag då var lyckligare och mer tillfreds med livet än vad jag hade varit på länge. Det var som att sticka in en kniv i mig och vrida om. Tusen gånger. Jaha, en hälsning till mitt framtida jag lyder idag som följer: Jag är inne i den värsta perioden hittills i mitt liv just nu och vet inte hur jag ska ta mig ur den. Vissa tankar, som att vi för ca ett halvår sedan letade hus tillsammans, eller tanken på hur lycklig jag var när vi just flyttat ihop eller när vi var i Montenegro i somras, sliter sönder mig inuti.

Det jag funderar på just nu är att dra iväg. På volontärresa till Sydamerika som jag velat göra sedan jag tog studenten. Jag har genom åren suttit och kollat på sådana resor åtskilliga timmar och önskat att jag kunde hitta ett sätt att åka. Utan att lämna honom. Det gick givetvis inte. Så nu borde jag ta chansen. Men sen då? Jag kan inte vara där i alla evighet. Var ska jag bo? Var ska jag arbeta? Kan jag dra iväg och ändå ha jobb när jag kommer tillbaka? Kommer jag få fortsätta pendla till Gävle, som är något som håller på att ta död på mig? Jag får ta en sak i taget. Det är oftast jobbigt nog att ta sig igenom dagarnas alla till synes oändliga timmar.

 

Djupt, mörkt och rörigt. Det får vara så ibland. Och hur länge, ja just nu känns det som för evigt, men det får framtiden utvisa.

Hej och god jul i efterskott!

 

Julafton 2017 är redan förbi och det var 2 månader sedan jag skrev något. Sedan dess har det hänt lite grann. Först och främst kan man ju konstatera att jag valde att stanna hemma i Sverige över jul och nyår istället för att åka med till Colombia. Jag funderade fram och tillbaka tills jag nästan blev galen på det där. Till slut mådde jag så dåligt över beslutet att jag helt enkelt bestämde mig för att vara hemma, mycket för att slippa tänka på det mer. Men jag tror att det var rätt beslut. Jag slapp stress med jobb och plugg och jag fick fira jul i ett snötäckt landskap med hela min älskade familj.

Och apropå jobb; jag kommer med början av andra veckan i januari att jobba 25 % i Bollnäs!! Äntligen! Det blir på Aleris inom specialistvården vilket betyder nytt journalsystem och nya patientgrupper. Nervöst men spännande och roligt. Utöver det fortsätter jag i Gävle, på 65 %. Så det blir 90 % totalt; 3 dagar i Gävle och 1,5 dag i Bollnäs per vecka. Det känns bra, även om jag skulle vilja få ner antalet dagar i Gävle ännu mer. Men jag är nöjd! Detta har jag fram till 30 september, men jag antar att jag kommer bli erbjuden mer sen, vi får se hur saker och ting utvecklar sig. En tråkig sak vad gäller jobbet är att den enda kollegan som jag verkligen trivs med ska sluta om ca 2 månader. Väldigt tråkigt, men jag hoppas att det kommer någon ny som jag trivs lika bra med.

Vad gäller plugget har jag en kurs som inte har avslutats än, Mat och miljö. Jag har ett sista arbete kvar på den som ska in 7 januari, men är snart klar så siktar på att skicka in den nu innan nyår. Sedan är det färdigpluggat för en tid framöver känner jag. Även om jag har läst intressanta kurser i höst och lärt mig mycket så ska det bli skönt att bara fokusera på jobbet och vara ledig när jag är ledig.

 

Om ett par timmar åker vi söderut, till Halmstad närmare bestämt, i vanlig ordning. Här snöar det och är minusgrader, där nere kommer det att regna. Enda nackdelen med att åka ner dit i mellandagarna. Men det är alltid så mysigt där att det är värt det. Snön ligger ju förhoppningsvis kvar ytterligare ett par månader när vi kommer hem igen.

 

Take Care och Gott nytt år! <3

Hej!

 

Jag läste mina senaste inlägg på bloggen och kände att det var dags för en liten uppdatering! Sedan jag skrev sist har hösten rullat igång och vi är till och med på väg mot vinter. Snart november, vad händer?! Det här är nog första gången jag ärligt kan säga att jag faktiskt inte har haft tid att blogga. Det har varit så fullt upp. Min höst har hittills sett ut såhär: Jobb i Gävle som dietist 30 %, plugg av tre kurser (spanska, Mat & miljö, Medveten konsumtion) ca 70 % samt jobb inom äldreomsorgen på särskilt boende här i Alfta lite då och då. I september mycket, lite mindre nu i oktober. Så jag har haft att göra, kan man lugnt påstå. Jag har inte haft en enda helt ledig dag i princip, har jag inte jobbat har jag varit tvungen att plugga. Men nu är Medveten konsumtionskursen slut, dock börjar en fördjupning av den som heter Matens dimensioner nästa vecka.. Men den är bara 3 veckor så det ska nog gå bra. Sedan har jag nyss hoppat av spanskakursen, jag kände att det blev för mycket helt enkelt, var stressad dygnet runt och kunde inte koncentrera mig fullt ut på något.

Men nu har jag blivit erbjuden mer tid i Gävle. Blev erbjuden så mycket som 80 % men hur gärna jag än ville säga ja så skulle inte det fungera med pendlingen. Så jag tackade ja till 60 %, det känns ändå överkomligt även om det inte är optimalt. Men eftersom det inte finns jobb i Bollnäs just nu kände jag mig lite tvungen. Men vi har i alla fall bytt chef och den nya verkar jättebra, är chef över hela Region Gävleborg och vet att jag vill vara i Bollnäs, så jag hoppas på det längre fram.

Jaha, boende då? Vi är kvar i ettan i Alfta, men har faktiskt börjat kolla på hus (!!). Så har varit på en visning på ett jättefint hus här i Alfta (jag vet; jag, hus och Alfta?!?) och var till och med nästan på väg att köpa det, men tog vårt förnuft till fånga till slut, hehe. Det var för dyrt helt enkelt, speciellt med tanke på min osäkra jobbsituation. Så vi har lagt det lite på is nu, men jag kan inte låta bli att fortsätta kolla, är helt inne på att flytta till hus nu. Väldigt otippat med tanke på min reaktion när Luis gav det som förslag för ca ett halvår sen: "Hus?! Nu?! Är du GALEN?!". Haha. Men jag blir lätt engagerad och ivrig över saker så nu kan jag inte släppa tanken på hur underbart det skulle vara att bo i hus och det var jag som satt och läste på om pantbrev, lagfart, fastighetsavgift m.m inför första visningen och räknade och hade mig. Lite otippat, men kul. Hur jag hade tid med det också bland allt jobb och plugg är en gåta, men på något sätt gick det. Dock måste jag ju säga att jag hellre vill flytta in till Bollnäs, det skulle underlätta mitt liv.. 

Nu håller det här på att bli en roman, men måste bara nämna en sista sak: Luis och hans familj har bokat en Colombiaresa över jul och nyår. Inte jag. Då kan man ju fråga sig varför och det var absolut inget lätt beslut att ta (och är väl inte helt taget än heller med tanke på att jag faktiskt fortfarande har chans att boka en biljett). Men jag känner att jag inte har ekonomin just nu. Det kostar plus att jag missar en hel månads jobb. Och när jag nu har blivit erbjuden att gå upp i tid känns det dumt att komma med detta. Sedan skulle det vara lite jobbigt att vara borta från familjen i jul måste jag säga. Och från hela den svenska julen med allt vad den innebär som jag älskar. Samtidigt älskar jag ju att resa, vill öva spanska (som jag äntligen blivit bättre på och vågar mer!!) och har svårt att tänka mig att fira nyår utan Luis och dessutom vara borta från honom nästan en månad.. Fortsättning följer på detta.

 

Herregud, nu måste jag sluta. Det händer i alla fall saker i mitt livs haha.

 

Hallå!

 

Äntligen har jag fått stilla mitt resbegär lite grann! Sedan jag skrev sist har jag hunnit med en vecka i Montenegro och 2 veckor i Afrika! Fantastiska resor. Veckan i Montenegro med Luis var underbar, vi åkte på massa utflykter, bland annat till Albanien och upp i Montenegros berg, solade och badade och bara myste och åt massa gott. I värmen. Åh så varmt och skönt det var, som jag har saknat att kunna gå i shorts och linne dygnet runt utan att frysa. Det var vår första egna resa tillsammans (på över 6 år!!) och båda var supernöjda. Undrar vart det blir nästa gång? Hehe..

Resan till Afrika var också grym. Såklart. Bara att uppleva en ny världsdel, så olik Europa, var så häftigt. För att inte tala om alla vilda safaridjur vi fick se på nära håll eller veckan på paradisön Zanzibar, som verkligen var som på alla Googles bilder. Utöver det besökte vi en masaiby och fick lära oss hur de levde. Utan rinnande vatten och el, i små lerhyddor som de fick vakta mot lejon på nätterna med spjut. Hur coolt?! Hur vi bodde varierade, från lyxhotell till (stor och fina) tält på savannen där zebror stod och betade utanför på kvällarna och en giraff kom förbi-spatserande. Vilken upplevelse. Tyvärr mådde jag illa rätt mycket under resan, antagligen på grund av malariatabletterna. Jag vägrade dock detta låta förstöra för mycket.

Däremot; hur underbar och häftig resan än var har jag insett hur otroligt mycket personer betyder och paradiset på jorden är inte en specifik plats, utan vem/vilka man delar platsen med <3