Elisabeth

Hallå!

 

Semestern (som var väldigt bra) är över sedan länge och med den försvann även värmen. Med andra ord är jag tillbaka i vanliga rutiner, även när det gäller att frysa dygnet runt. Men! Samtidigt som jag springer i ekorrhjulet med jobb, träning, sömn och hushållssysslor är även planeringen av min förestående resa i full gång. Vilket är en himla tur, tanken på att vara kvar här hela hösten och bara jobba får det att krypa i kroppen på mig av rastlöshet och uttråkning. Man kan ju verkligen undra hur jag under hela mitt resterande liv innan pensionen ska stå ut med det vanliga svenska vardagslivet, hehe (tråkigaste meningen jag vet är när folk säger att det är skönt att komma in i rutiner efter semstern. Jag nickar och håller med (och har till och med använt meningen själv för att låta normal) medans jag i mitt stilla sinne undrar hur de är funtade). Men just nu är det en senare fråga. Även om jag just fått veta att jag inte får mer jobb i Bollnäs, vilket innebär 100 % i Gävle. Med pendling 5 dagar/vecka. Visst, det fungerade under ett halvår förra året, men det var under en begränsad tid och dessutom gjorde jag det av en orsak som fick mig att orka. Nu har jag ingen egentligen orsak längre. Men som sagt, det tar jag nästa år. Jag är otroligt glad att jag har ett jobb att komma tillbaka till i alla fall. Pengarna kommer att behövas efter den här resan så att säga, höhö. Och vad gäller den sitter jag i timmar och bokar hostel, skriver packlista, beställer saker som ingår i packlistan, kollar upp hur de fungerar med pengar och mobil, ringer försäkringsbolag, pausar abonnemang, kollar upp vaccinationer och söker på utflykter... Det är inte bara att göra en sådan här resa har jag märkt. Men oj vad kul planeringen är! Och den håller mig fokuserad och tankarna tillfälligt borta från mindre roliga saker som annars lätt okuperar min hjärna.

Nu är det 4 veckor och knappt 1,5 dygn kvar tills jag sätter mig på första flyget av tre till mitt första stopp, Costa Rica. Helt galet. Blir så glad och nervös när jag tänker på det. Jag kommer väl avlida både en och två gånger innan det är dags och väl på Arlanda kommer jag nog ångra mitt beslut och bara vilja följa med mamma hem igen. Haha. Men när jag väl kommit iväg blir det superbra, det är jag säker på.