Elisabeth

Jodå, jag lever. Landade som planerat på Arlanda 21 december och möttes av en väldigt glad familj.

Herregud, jag vet knappt var jag ska börja. De två och en halv månaderna jag var borta var nog de bästa i mitt liv hittills. Även fast jag länge velat göra en sådan här resa och var astaggad från att jag bokade fanns där ändå en liiiten oro. Tänk om det inte alls blir som jag föreställt mig? Tänk om jag längtar hem? Tänk om en sådan här resa inte är något för mig som jag tror? Inget av detta hade jag behövt oroa mig för. Det blev hundra gånger bättre än jag föreställt mig, jag längtade inte hem en sekund (förutom när jag låg sjuk några dagar själv i Ecuador) och sådana här resor är definitivt något för mig. Jag har träffat så många underbara och roliga människor, upplevt massor, lärt mig om människor och kulturer, fått bättre självförtroende, blivit mer självständig, utvecklats som person. Känslan av att vara helt själv i Perus huvudstad och inse att man faktiskt klarar sig hur bra som helst, njuter av varje sekund, umgås med lokalbefolkningen.. Obeskrivligt. För att inte tala om att jag ÄNTLIGEN har uppnått ett mål som jag har haft i många år; tala flytande spanska. Okej kanske inte hunda procent flytande, men jag hade inga problem med att umgås med spansktalande folk och jag fick så många komplimanger för min spanska. Jag vågade äntligen prata och struntade i om jag sa fel och jag är så lycklig för det. Det gav otroligt mycket, annars hade jag inte fått kontakt med så många människor som jag fick. Det är en riktigt mäktig känsla att behärska ett annat språk än svenska och engelska. Nu vill jag ju dock hålla i detta och vet inte exakt hur jag ska göra det, men jag klurar på det.

Nu har jag varit hemma i tre veckor och det har varit fullt upp varje sekund. Först jul och nyår där jag var i Bollnäs, Göteborg, Halmstad och Sundsvall, sedan direkt på 100 % jobb inklusive pendling. Verkligenheten kom som en kalldusch kan jag säga och jag är redan helt slut haha. Jag saknar det enkla och spännande livet på resan något fruktansvärt, men försöker tänka bort det och använda min utvecklade personlighet till att ordna livet bra här. Så jag tittar på lägenheter i Gävle och Uppsala, räknar på boendekostnader, går på visningar, budar och grejar. Det har varit fullständigt kaos i huvudet och det är väl inte över på ett tag än. Men jag försöker ändå vara positiv, känner att jag fått en nytändning vad gäller jobbet och är spänd på att se var jag hamnar och hur livet kommer se ut framöver. Dessa känslor är också tack vare resan, som var otroligt viktig för mig. Sedan finns ju givetvis tanken på nästa resa i huvudet. Vart vill jag? Hur länge måste jag jobba för att ha råd att resa igen? Hur ska jag kunna fortsätta resa som jag vill med tanke på mitt miljöintresse och flygskam som nu har blivit ett officiellt ord i Sverige. Mycket funderingar. Samtidigt har jobbiga tankar och saknad kommit tillbaka i och med att jag kom hem och jag vet inte vad det betyder och hur jag ska hantera det. Som sagt, kaos i huvudet vad gäller mycket.

 

Jag kanske borde börja skriva dagbok istället haha.

 

Take Care // E