Elisabeth

Det längsta uppehållet hittills på denna blogg är över. Hehe. Jag vet faktiskt inte riktigt varför jag knappt skrivit på hela året, har tänkt tanken ibland, men har helt enkelt inte haft lust. Jaha, vad har hänt då?

Jag bor kvar i Gävle och har samma jobb, så långt ser mitt liv likadant ut, vilket kanske är tur, annars hade det skett förändringar lite för snabbt till och med för min smak. Jag tittade tillbaka på lite gamla inlägg och tänkte återkoppla till något som jag funderade lite på då; hur jag skulle kunna hålla i spanskan jag blivit så duktig på. De löste sig alldeles självt genom att jag har träffat ett par på gymmet som kommer från Peru och pratar spanska (och svenska), varav en jag tränar med flera ggr/v och på så sätt får väldigt mycket träning. Det känns som att det var meningen på något sätt och jag är så tacksam för detta. Inte bara för att de pratar spanska hehe, utan för att jag har lärt känna folk här som jag trivs med. Genom dessa har jag lärt känna massa fler och jag är nästan aldrig själv på gymmet. Är jag det träffar jag alltid på någon att prata med. Har fått kontakt med så många att det nästan blir ineffektiv träning hahah. Men jag trivs, annars hade tillvaron här endast handlat om jobb och (ensam) träning.

Till något mindre roligt så funderar jag på vad som är fel på mig. Gällande relationer. Detta år har jag lyckats både påbörja en ny och avsluta densamma, det sistnämnda bara för några veckor sedan. Vilket har lett till att jag ÅTERIGEN sitter med dåligt samvete och lite ångestliknande känslor. Det är absolut inte som för snart 2 år sedan (helt sjukt att det redan gått så lång tid), då mådde jag verkligen riktigt, riktigt dåligt. Men detta är ändå grymt jobbigt och jag kan inte förstå varför jag inte bara kan hitta någon där båda blir kära och förhållandet fungerar. Som alla andra verkar lyckas med. Förra gången fanns känslorna, men då var det andra saker som inte fungerade. Denna gång fungerade allting egentligen helt perfekt, förutom den lilla detalj att mina känslor inte infann sig såsom jag önskade. Och det går inte att tvinga fram känslor, tro mig, jag provade i 10 månader innan jag gav upp.

Så nu sitter jag här igen och funderar på meningen med livet typ. Jag är trött på att sakna och må dåligt för någon annans skull. Och det verkligt jobbiga är att saknanden från snart 2 år faktiskt fortfarande inte försvunnit helt och hållet. Det är ju inte som då, närmast panikartat, men den finns där och stör.

Jag har börjat tro (förstå?) att livet kommer att vara såhär. Det blir liksom inte lättare, det kommer alltid att vara något. Nu har jag ju det inte på något sätt dåligt om man jämför med många andra i världen, men ibland måste man få se till sig själv. Annars skulle jag aldrig vara tillåten att må dåligt, då jag har ett jobb som jag tycker om, lägenhet som jag trivs i, kärleksfulla vänner och familj och hälsan i behåll. Allt detta försöker jag vara tacksam för ändå mitt i allt klagande, men som min kloka moster sa är vi människor flockdjur och det är klart att vi vill ha någon att dela livet med. Men det verkar inte som att det var min tur att hitta det just nu. Sånt är livet. Usch, hatar det uttrycket på ett sätt haha.

 

Jahapp, roman igen. Så kan det gå. För att avsluta med någonting mer positivt är vi inne i en av mina favoritmånader; december! De betyder att massa mys ligger framför en och att julen är i antågande. Wiie!