Elisabeth

Det är 2018 och en hel del har hänt. Min värld har vänts upp och ner. Eller, för att vara petig, har jag vänt min värld upp och ner. Vi gjorde slut för 2 månader sedan och jag sitter nu ensam i en egen lägenhet i Bollnäs. De här två månderna har varit de värsta i mitt liv. Jag har insett att jag tydligen inte har genomgått något jobbigt innan, för som jag har mått sedan slutet av januari har jag aldrig mått tidigare. Jag har gått runt i en bubbla, varit trevlig och glad på jobbet, men det har bara varit ett skal av mig. Så fort jag inte har behövt hålla uppe fasaden har jag gråtit och även ibland när jag borde ha hållit den uppe. Sådan fruktansvärd smärta, psykisk som fysisk. Förtvivlade tankar, hopplöshet och meningslöshet har varit ledorden i mitt liv. Stundstals ren panik och illamående av ångest. Och jag skriver som att det är över, det är det verkligen inte. Just nu har jag ingen aning om vad jag ska göra med mitt liv, hur jag ska gå vidare och hur jag ska kunna leva utan min andra hälft. Och det som är bland det värsta är att det är jag som har försatt mig i den här situationen. Oss. Det är egentligen inte ett dugg synd om mig, utan om honom. Skuldkänslor. Som äter upp mig. Kan inte ens tänka på det. Som om det går att undvika. Det är det första som dyker upp i huvudet när jag vaknar och det sista jag tänker på innan jag somnar. Skuld, sorg, ånger, tvivel, ångest. I en enda röra. Ibland, extremt sällan, en liiten gnutta tillförsikt. Det går dock oftast snabbt över och dränks av de andra känslorna.

Jag läste gamla blogginlägg häromdagen. Mycket dumt. För lite drygt ett år sedan skrev jag en hälsning till mitt framtida jag att jag då var lyckligare och mer tillfreds med livet än vad jag hade varit på länge. Det var som att sticka in en kniv i mig och vrida om. Tusen gånger. Jaha, en hälsning till mitt framtida jag lyder idag som följer: Jag är inne i den värsta perioden hittills i mitt liv just nu och vet inte hur jag ska ta mig ur den. Vissa tankar, som att vi för ca ett halvår sedan letade hus tillsammans, eller tanken på hur lycklig jag var när vi just flyttat ihop eller när vi var i Montenegro i somras, sliter sönder mig inuti.

Det jag funderar på just nu är att dra iväg. På volontärresa till Sydamerika som jag velat göra sedan jag tog studenten. Jag har genom åren suttit och kollat på sådana resor åtskilliga timmar och önskat att jag kunde hitta ett sätt att åka. Utan att lämna honom. Det gick givetvis inte. Så nu borde jag ta chansen. Men sen då? Jag kan inte vara där i alla evighet. Var ska jag bo? Var ska jag arbeta? Kan jag dra iväg och ändå ha jobb när jag kommer tillbaka? Kommer jag få fortsätta pendla till Gävle, som är något som håller på att ta död på mig? Jag får ta en sak i taget. Det är oftast jobbigt nog att ta sig igenom dagarnas alla till synes oändliga timmar.

 

Djupt, mörkt och rörigt. Det får vara så ibland. Och hur länge, ja just nu känns det som för evigt, men det får framtiden utvisa.