Elisabeth

Jag gjorde det. Jag bokade en resa. Till Costa Rica i höst, där jag ska volontärarbeta. Det var inte ens riktigt meningen. Skulle bara ringa och fråga några frågor, men innan jag visste ordet av hade jag bokat resan (hade dock läst på ordentligt om den innan givetvis). Det känns helt overkligt och är just nu ett litet ljus i mörkret. En liten livlina att klamra mig fast vid. Jag ska äntligen göra det jag har velat göra i flera år. Och jag behöver inte ha dålig samvete för det, jag gör detta för mig själv och behöver inte tänka på någon annan. Jag kände att jag var tvungen att göra detta för att överhuvudtaget orka vidare. Tanken på att bara ha jobb framför mig och vara kvar här i Bollnäs gjorde känslan av meningslöshet och hopplöshet övermäktig. Nu ska jag bara ta mig igenom det i ett halvår innan jag får åka. Under denna lilla ljusglimt ligger förstås alla känslor som jag beskrev i förra inlägget kvar, men just nu har jag något annat att tänka på, planera för och se fram emot. Är så glad att jag tar den här chansen. Och det verkar även som att jag kan ha jobbet kvar när jag kommer tillbaka; få en tillsvidaretjänst och ta tjänstledigt första 3 månaderna. Vi får se hur det blir med det. Det är givetvis skönt att ha som trygghet, men just nu vill jag fokusera på resan. Jag åker i början av oktober, har en språkkurs i 2 veckor och volontärarbetar i 4 veckor. Då är vi inne i mitten av november och månaden som är kvar innan jul då jag planerar att komma hem, kommer spenderas i Sydamerika. Vilka länder är än så länge oklart.

Åh, vad jag önskar att jag kunde skriva det här med en gladare ton, men samtidigt hade jag aldrig suttit och skrivit det här om det inte vore för att jag inte är glad i botten. Om det make:ar någon sense.

Under de första 6 veckorna, när jag är i Costa Rica, kommer jag bo hos två olika värdfamiljer. Jag hoppas att det inte framkallar alltför jobbiga känslor med tanke på omständigheterna.