Elisabeth

Jag insåg att förra inlägget fick mig att verka som en personen som inte är speciellt verklighetsförankrad, som inte vill "face the reality" så att säga, vad gällde det med sommar/höst och det med jobb. Det är när man råkar framstå som sådan, som man är glad att man har en blogg som knappt någon läser, så man slipper försvara sina ogenomtänkt skrivna rader.

Jag vet att det går mot höst och jag vet att man måste jobba. Faktiskt. Annars skulle jag legat på soffan sen studenten och trott det var sommar året om. Så är verkligen inte fallet. Jag antar att jag ville verka sorglös och ja, jag vet inte vad. Sanningen är dock att jag är livrädd för tiden och framtiden. Tack och lov vet jag dock att jag inte är ensam. Frågan är om det gör saken bättre. Det viktiga är i alla fall att jag vet att det inte kommer att lösa sig av sig själv, utan att jag kommer att lösa det.