Elisabeth

Enda sedan jag var liten (är jag tillräckligt gammal för att säga så nu?), nio tio år kanske, har jag velat träna karate. Jag tyckte det var så häftigt och älskade när det var coola sparkar och slag i filmer. Tyvärr var åldersgränsen 13 och jag var så otålig och irriterad över det. Jag ville börja på en gång! Höstterminen i sjuan drog jag med min dåvarande bästa kompis för att prova på och fastnade för det. Jag vet att jag skrivit om detta förut, men fokuserade då på själva rädslan för att misslyckas som gjorde att jag slutade.
Så fort jag hör ordet karate idag eller ser någon film med det, känner jag en obeskrivlig känsla. Saknad? Blandat med vad? Jag vet inte, men det känns inte bra i alla fall.
När jag städade garderoben idag såg jag min karatedräkt och hittade karatehandskarna och tandskydden som man såg ut som en apa i. Jag förflyttades tillbaka tre år, plötsligt var jag tillbaka där på det blåa plastgolvet i spegelhallen och slogs mot de i min träningsgruppen med svetten rinnande och mina tränares "beordringar" ringades i öronen.
Det finns fler saker som påminner mig om karaten, eller saker är det väl inte direkt...
Samtidigt vet jag inte om jag kan säga att jag ångrade att jag slutade, för det förde med sig nervositet, men allra bäst hade varit om jag övervunnit rädslan och kunnat fortsätta högt upp i graderna, helst till svart bälte, det var ju såklart mitt mål.
Nu har jag fått veta att Bollnäs Karateklubb har lagt ner och då finns det liksom ingen chans att ta upp det igen. Fast det kanske skulle vara värre att veta att chansen finns och att jag inte tar den?

Jo, jag ångrar att jag slutade. Det var ett nederlag och blev en krossad barndröm.