Elisabeth

Den magiska 5-metersgränsen är spräckt. Äntligen. Dock med 0,1 m/s för mycket i medvind för att det egentligen ska räknas, men jag bryr mig inte. För mig är det pers. Inte bara det, jag värmde upp och hoppade sex hopp utan att känna ett dugg i foten, det trodde jag aldrig skulle hända mer. Jag vet att de andra i min åldergrupp har hamnat långt före nu och att jag trots det här resulatet har extremt mycket att jobba på och förbättra. Men det är ett steg på väg, ett stort steg för mig. Jag har inte persat på omkring 1,5 år, bara tvingats se på när det går bra för alla andra. Det är inte det att jag missunnar andra lycka över bra resultat, absolut inte, men efter flera skadefria år med bra resultat och placeringar i olika grenar är det väldigt tufft att göra tävling på tävling som leder till besvikelse, eller värre; inte kunna göra det man älskar på grund av smärta på ett litet område i foten.
Jag blev så glad idag att jag nästan började gråta, sen när blev jag så känslig? Kanske visar det hur mycket friidrotten egentligen betyder för mig.
Nästa helg väntar en till tävling. Jag vågar fortfarande inte ha några förväntningar. Tänk om det här bara var en engångsförteelse? Tänk om smärtan i foten gör sig påmind nästa vecka? Men nu ska jag inte tänka på det, bara vara glad över att jag (förhoppningsvis) är tillbaka på riktigt och denna gång för att stanna.

Take Care // E