Rädsla
På tåg har man väldigt mycket tid att fördriva och på den här tågresan råkade jag fundera över mitt liv.
Som rubriken antyder tänkte jag på rädsla och kom fram till att jag hindras av min rädsla för att misslyckas. Det finns så mycket jag skulle vilja göra, men inte vågar. Jag är helt enkelt feg. Så tänker jag såhär: Jag är sexton år och det är nu jag har chansen att forma mitt liv om jag vill ha det. Jag vill inte sitta som pensionär och tänka "Varför gjorde jag aldrig det? Åh, vad jag ångrar mig!". Ånger, en fruktansvärd känsla, just för att man hade en chans att välja och förbrukade den, valde fel. Sedan finns det kanske ingen återvändo. Men om jag fokuserar på saker jag vill göra, som jag är för feg för. Ett exempel:
Jag har alltid, sedan jag var liten, velat lära mig karate. Jag tyckte det såg så häftigt ut på alla filmer där de använde karatesparkar och slag. Men åldersgränsen var tretton och jag väntade frustrerat på att ha åldern inne. När jag var tretton började jag faktiskt på karate och höll på ett och ett halvt år, tyckte det var roligt. Men nervositeten fanns hela tiden där, inför varje träning. Ibland mer, ibland mindre. Det var jag, ensam tjej, och massa killar/män, så det var kanske inte så konstigt att jag var nervös. Extra nervös var jag inför graderingen, där ens kunskaper skulle sättas på prov och när de började snacka om tävling... ja, det var det inte tal om för min del.
Där hindrade min rädsla mig, jag vågade inte tävla, som de absolut tyckte man skulle göra för att fortsätta. Så jag slutade, men tävlingen var inte enda anledningen. Det hade jag faktiskt kunnat fortsätta utan att göra, de kan inte tvinga en. Jag hade ju börjat på karate för att få snabbhet, styrka och lära mig självförsvar, inte för att se om jag var bättre än någon annan. Men som sagt, det var inte enda anledningen. Hela tiden höjdes svårighetsgraden på träningen, såklart och jag hade sådan fruktansvärd rädsla för att misslyckas, också därför jag inte vågade tävla. Det var synd, för tränarna tyckte jag var väldigt duktig och berömde mig ganska ofta.
Nu saknar jag karaten extremt mycket och ångrar att jag slutade. Om jag bara hade fortsatt, kanske jag hade kommit över rädslan till slut. Kanske.
Visst går det säkert att börja igen, men jag är ju ingen nybörjare, så i vilken grupp ska jag hoppa in? Jag tänkte att jag kanske skulle snacka med min gamla karatetränare som jag ofta gymmar samtidigt som, men när det väl kommer till kritan är jag väl för feg för det också.
En annan sak jag slutat med är ridning. Jag älskar egentligen att rida, jag red i fyra år, men även där hade jag rädsla för att misslyckas med de olika övningarna på lektionerna. Känslan är så stark att den nästan känns som en fobi. Jag slutar ju med det jag verkligen gillar för att jag är rädd.
Jag har även insett en till sak. Jag känner nästan ångest inför att börja skolan. Självklart är det för att skolan är jobbig i allmänhet, men också här spelar en sorts rädsla in. Rädsla för att inte få nya kompisar, rädsla för att inte klara av natur, som är en tuff linje. Hela tiden denna eviga rädsla. Jag blir trött på ordet. Och känslan.
Jag antar att det finns fler som känner som mig, men det känns ändå som om jag upplever det starkare på något sätt. Kanske har jag fel. Jag hoppas det. Fast ändå inte, för den här känslan är inte härlig.
Kände att jag behövde få ur mig lite tankar och lyckades få det något sånär kort i alla fall.
Take Care // E
Som rubriken antyder tänkte jag på rädsla och kom fram till att jag hindras av min rädsla för att misslyckas. Det finns så mycket jag skulle vilja göra, men inte vågar. Jag är helt enkelt feg. Så tänker jag såhär: Jag är sexton år och det är nu jag har chansen att forma mitt liv om jag vill ha det. Jag vill inte sitta som pensionär och tänka "Varför gjorde jag aldrig det? Åh, vad jag ångrar mig!". Ånger, en fruktansvärd känsla, just för att man hade en chans att välja och förbrukade den, valde fel. Sedan finns det kanske ingen återvändo. Men om jag fokuserar på saker jag vill göra, som jag är för feg för. Ett exempel:
Jag har alltid, sedan jag var liten, velat lära mig karate. Jag tyckte det såg så häftigt ut på alla filmer där de använde karatesparkar och slag. Men åldersgränsen var tretton och jag väntade frustrerat på att ha åldern inne. När jag var tretton började jag faktiskt på karate och höll på ett och ett halvt år, tyckte det var roligt. Men nervositeten fanns hela tiden där, inför varje träning. Ibland mer, ibland mindre. Det var jag, ensam tjej, och massa killar/män, så det var kanske inte så konstigt att jag var nervös. Extra nervös var jag inför graderingen, där ens kunskaper skulle sättas på prov och när de började snacka om tävling... ja, det var det inte tal om för min del.
Där hindrade min rädsla mig, jag vågade inte tävla, som de absolut tyckte man skulle göra för att fortsätta. Så jag slutade, men tävlingen var inte enda anledningen. Det hade jag faktiskt kunnat fortsätta utan att göra, de kan inte tvinga en. Jag hade ju börjat på karate för att få snabbhet, styrka och lära mig självförsvar, inte för att se om jag var bättre än någon annan. Men som sagt, det var inte enda anledningen. Hela tiden höjdes svårighetsgraden på träningen, såklart och jag hade sådan fruktansvärd rädsla för att misslyckas, också därför jag inte vågade tävla. Det var synd, för tränarna tyckte jag var väldigt duktig och berömde mig ganska ofta.
Nu saknar jag karaten extremt mycket och ångrar att jag slutade. Om jag bara hade fortsatt, kanske jag hade kommit över rädslan till slut. Kanske.
Visst går det säkert att börja igen, men jag är ju ingen nybörjare, så i vilken grupp ska jag hoppa in? Jag tänkte att jag kanske skulle snacka med min gamla karatetränare som jag ofta gymmar samtidigt som, men när det väl kommer till kritan är jag väl för feg för det också.
En annan sak jag slutat med är ridning. Jag älskar egentligen att rida, jag red i fyra år, men även där hade jag rädsla för att misslyckas med de olika övningarna på lektionerna. Känslan är så stark att den nästan känns som en fobi. Jag slutar ju med det jag verkligen gillar för att jag är rädd.
Jag har även insett en till sak. Jag känner nästan ångest inför att börja skolan. Självklart är det för att skolan är jobbig i allmänhet, men också här spelar en sorts rädsla in. Rädsla för att inte få nya kompisar, rädsla för att inte klara av natur, som är en tuff linje. Hela tiden denna eviga rädsla. Jag blir trött på ordet. Och känslan.
Jag antar att det finns fler som känner som mig, men det känns ändå som om jag upplever det starkare på något sätt. Kanske har jag fel. Jag hoppas det. Fast ändå inte, för den här känslan är inte härlig.
Kände att jag behövde få ur mig lite tankar och lyckades få det något sånär kort i alla fall.
Take Care // E
Kommentarer
Trackback
